Hur stor är risken att man får en nack eller whiplashskada vid en bilolycka?

Vid bilolyckor är nackskador vanliga, särskilt så kallade whiplashskador (WAD), där huvudet kastas fram och tillbaka. De flesta återhämtar sig, men en betydande andel utvecklar bestående besvär. Den medicinska och försäkringsmedicinska risken för kvarstående nackproblem har därför stor rättslig och praktisk betydelse.

Risken att drabbas av bestående nackskador vid en bilolycka beror främst på olyckans karaktär, typ av våld mot nacken, och individens förutsättningar. I svensk och internationell litteratur används begreppet Whiplash Associated Disorders (WAD) för att beskriva det symtomkomplex som kan uppstå efter pisksnärtsvåld – oftast vid påkörningsolyckor bakifrån. WAD omfattar allt från lindriga, övergående besvär till långvarig smärta, nedsatt funktion och medicinsk invaliditet.

I Sverige uppskattas cirka 70 000 personer årligen utsättas för pisksnärtsvåld i trafiken. Enligt både Läkartidningen och Whiplashkommissionens slutrapport är det ungefär 10–25 procent av dessa som utvecklar kroniska, behandlingskrävande besvär. Det innebär att mellan 7 000 och 17 500 personer varje år riskerar att få bestående nackskador efter en trafikolycka, där nackens mjukdelar utsätts för acceleration, deceleration, kompression och rotation under bråkdelen av en sekund.

De bestående besvären kan omfatta konstant eller intermittent smärta, stelhet, rörelseinskränkning, domningar, yrsel och ibland kognitiva symtom. Dessa kan i vissa fall kvarstå i åratal eller vara livslånga. Enligt referensfall från Svensk Försäkring kan medicinsk invaliditet efter en dokumenterad nackdistorsion bedömas till mellan 1–5 procent beroende på graden av kvarstående funktionsnedsättning.

Det är dock viktigt att särskilja mellan medicinskt verifierade bestående skador och subjektiva besvär utan objektivt påvisbar skada. Diagnosen WAD är ofta baserad på kliniska symtom, eftersom bilddiagnostik (t.ex. röntgen eller MR) sällan visar tydliga skador. Detta gör bedömningen av orsakssamband och invaliditet mer komplex. Som Bunketorp påpekar i sin genomgång av kausalitetsbedömning krävs en noggrann analys av tidsmässigt samband, skadehändelsens biomekanik, och symtomens utveckling över tid.

Riskfaktorer för att utveckla bestående nackbesvär är:

• Hög initial smärta

• Nedsatt rörelseförmåga i nacken direkt efter olyckan

• Psykologiska faktorer som posttraumatiska symtom eller oro

• Tidigare nackbesvär

• Kvinnligt kön och medelålder

Internationella riktlinjer (t.ex. Australian Guidelines for WAD) visar att många patienter med initialt liknande skador har olika förlopp beroende på biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Prognosverktyg som WhipPredict används i vissa länder för att bedöma risken för långvariga besvär tidigt i förloppet.

Ur ett försäkringsrättsligt perspektiv är det avgörande att det finns ett orsakssamband mellan trafikolyckan och de kvarstående besvären, för att trafikskadeersättning enligt Trafikskadelagen (1975:1410) ska kunna utgå. Beviskravet är i regel ”övervägande sannolikhet”. Om besvären inte kan förklaras bättre av något annat än trafikolyckan, kan ersättning utgå även vid låg invaliditetsgrad, så länge funktionsnedsättning och symtom är trovärdigt dokumenterade.

Sammanfattningsvis är den generella risken för bestående nackskador vid bilolycka inte hög i absoluta tal sett till alla trafikolyckor, men den är betydande i gruppen som utsätts för typiskt pisksnärtsvåld. Risken för bestående besvär anges till 10–25 % bland dessa, vilket gör whiplashrelaterade tillstånd till en vanlig orsak till långvarig smärta och rättsliga tvister inom trafikskadeförsäkringen. Enskilda individers risk påverkas dock av många faktorer, och varje ärende måste därför bedömas individuellt, med stöd av medicinsk och juridisk praxis.